Sällskapets historia

Notis om SSAG:s sammankomst från slutet av 1800-talet

Under slutet av 1800-talet blev de vita fläckarna på kartan allt färre och mindre. Det var framförallt de otillgängliga områdena i kontinenternas inre och jordens polartrakter som förblivit outforskade. De europeiska länderna tävlade med varandra om att först utforska de för dem ännu okända delarna av vår planet.

Under denna tid bildades SSAG:s föregångare Antropologiska sällskapet. Initiativtagare till bildandet av sällskapet, som ägde rum den 15 mars 1873, var Gustaf Retzius, Hjalmar Stolpe, Hans Hildebrand och Oscar Montelius. Man gav från 1875 ut Tidskrift för antropologi och kulturhistoria.

Då det under denna tid fanns ett stort intresse för geografiska utforskningar och eftersom många medlemmar även var intresserade av geografi inkom ett förslag till namnbyte. Namnbytet godkändes på decembermötet 1877 och sedan dess bär föreningen sitt nuvarande namn Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG).

Åren 1878-1879 genomförde SSAG en stor antropologisk utställning i arvfurstens palats i Stockholm. Utställningen resulterade i en ekonomisk förlust, vilket tillsammans med minskade statsbidrag gjorde att föreningen drabbades av en ekonomisk kris. Denna löstes genom nya medlemsavgifter och att man från 1878 öppnade föreningen för alla. Sällskapet fick i och med detta en mer blandad sammansättning och antalet medlemmar ökade till 686 personer 1881. Under åren 1878-1880 var SSAG uppdelat i två sektioner, en antropologisk och en geografisk. Då denna indelning inte fungerade särskilt väl slopades den 1880. I och med omorganisationen lade man ner sällskapets gamla tidskrift och började istället ge ut årsboken Ymer. Den utkom första gången 1881 och trycktes i 1000 exemplar. Denna innehöll både antropologi och geografi men snart kom geografiämnet att få en dominerande ställning i föreningen och dess tidskrift.

Sverige kom under slutet av århundradet att bli ett viktigt polarforskningsland. De polarexpeditioner som genomfördes hade till uppgift att utforska och samla in vetenskapligt material framförallt i Arktis. Expeditionerna kunde ibland även ha ekonomiska bisyften. Ofta var den nationella prestigen viktig, det gällde att hävda sig bland de andra europeiska länderna. SSAG:s medlemmar var ofta initiativtagare till dessa svenska polarexpeditioner. Till de mer kända upptäcksresande i SSAG hör Salomon August Andrée, Sven Hedin och Adolf Erik Nordenskiöld.

Nordenskiölds Vegaexpedition

Adolf Erik Nordenskiöld var polarforskare, geolog och geograf. Han deltog i en mängd polarexpeditioner, bland annat till Spetsbergen och Grönland. Den allra mest berömda expeditionen var ett försök att finna den så kallade Nordostpassagen som havsvägen till Asien norr om Ryssland kallades.

Beslutet om expeditionen togs på en middag på Stockholmsslott den 26 januari 1877, då kungen och den förmögne mecenaten Oscar Dickson beslutade sig för att stödja projektet. Till finansiärerna slöt sig även ryssen Alexander Sibirjakov. Nordenskiöld var vid denna tid ordförande för SSAG. Hans goda kontakter och vetenskapliga rykte förvandlade expeditionen till en nationell angelägenhet. Det var under denna tid som Nordenskiöld tillfrågade kungen och erhöll hans samtycke till att bli SSAG:s beskyddare.

Efter månader av noggranna förberedelser kunde Nordenskiölds båt Vega lämna Tromsö i Nordnorge den 21 juni 1878. Färden förlöpte mycket väl tack vare den goda planeringen och Nordenskiölds stora erfarenhet av arktiska expeditioner. Under resan gjordes en mängd geografiska, geologiska, botaniska, zoologiska och etnografiska observationer. I mitten av september blev emellertid isläget allt sämre, endast två dagars färd från Berlings sund fastnade Vega i isen och expeditionen tvingas övervintra i Koljutjinbukten i norra Ryssland. Övervintringen gick bra eftersom man medtagit stora mängder proviant för denna eventualitet. Med det dröjde ända till den 18 juli nästa år innan isen släppte sitt grepp om Vega och färden kunde återupptas.

Vegas färd från Norge till Japan.

När Vega anlände till Yokohama den 2 september 1879 kunde de äntligen telegrafera till Sverige att de som första fartyg någonsin klarat av Nordostpassagen. Nordenskiöld erhöll audiens hos den japanska kejsaren och det hölls festligheter till svenskarnas ära.

Nästan två år efter Vegas avfärd anlände expeditionen tillsist till Stockholm den 24 april 1880 där de fick ett storartat mottagande som nationalhjältar. På stranden fanns bland alla tusentals människor den 15 årige Sven Hedin som djupt betagen av händelsen bestämde sig för att själv bli upptäcksresande.

A. E. Nordenskiöld

Som resultat av expeditionen publicerades över 3000 sidor vetenskapliga rapporter och Nordenskiölds reseskildring Vegas färd kring Europa och Asien översattes till en mängd språk. Ett par månader efter Vegas hemkomst ordnades dessutom en utställning om expeditionen på slottet. Materialet från expeditionen visades även upp vid världsutställningen i Stockholm 1897. Fem år senare bestämdes att minnet efter expeditionen skulle hedras med en speciell dag i almanackan och sedan 1902 firas den 24 april som Vegadagen. Det är SSAG:s höjdpunkt på året och då utdelas varje år Vegamedaljen till en framstående geograf. Nordenskiöld var fram till sin död den 12 augusti 1901 SSAG:s mest namnkunniga medlem.

Andrées ballongfärd

Salomon August Andrée var ingenjör och äventyrare, vid unga år hade han blivit inspirerad av Vegas färd och sedermera blivit medlem i SSAG. Andrée hade en djärv plan som gick ut på att färdas med luftballongfärd över Arktis.

Expeditionens deltagare från vänster Nils Strindberg, Knut Frænkel, Vilhelm Swedenborg, sittande Salomon August Andrée.

Syftet med den planerade färden var att flyga över isen, fotografera, anteckna, kartera och dokumentera upptäckterna vid den för tiden föga utforskade delen av Arktis. Att det fanns en chans att passera över Nordpolen gjorde bara företaget desto mer spännande.

Expeditionens utgångspunkt var Danskö, en liten ö norr om huvudön Svalbard. Med på den fanns tre män: expeditionens ledare, ingenjören och uppfinnaren Salomon August Andrée 43 år, civilingenjören Knut Fraenkel 27 år samt forskarstudenten och fysikern Nils Strindberg 24 år. Vilhem Swedenborg var reserv och följde inte med i ballongen.

Den 11 juli 1897 kunde luftballongen Örnen lyfta. Expeditionen drabbades emellertid redan tidigt av problem. Ballongen tyngdes ner p.g.a. nedisningen och redan den 14 juli landade den på isen mindre än 500 km från startplatsen.

Luftballongen Örnen på isen

Männen hade hopfällbara slädar med på ballongen och de fortsatte till fots för att försöka ta sig till sig till Frans Josefs land där en matdepå lagts ut i förväg åt expeditionen. Där kunde det också finnas en möjlighet till räddning till följande sommar. I tre månader slet männen med de tunga slädarna över isen. Havsströmmarna gjorde emellertid att packisen de förflyttade sig på drev åt fel håll.

Expeditionens tält under isvandringen, i förgrunden syns en hopfällbar båt som kunde färdas kortare sträckor över råkar i isen.

Till sist kom de fram till Vitön som ligger nordväst om Svalbard. Här dog männen under vintern av okänd anledning. Räddningsexpeditioner sändes ut följande år. Det kom rykten att expeditionen sett på Grönland, Alaska och i Sibirien. Det tog dock ytterligare något år innan man förstod att männen måste ha förolyckats.

År 1933 återfanns männens kvarlevor, deras forskningsmaterial, utrustning, fotorullar och dagböcker. Stor sensation väcktes när man lyckades läsa dagböckerna och framkalla flera fotografier. Fynden från Vitön tillhör SSAG och mycket av det material man hittade kan i dag ses på polarmuseet i Gränna, dit det utlånats. Expeditionens dagboksanteckningar och bilder publicerades av SSAG i boken Med Örnen mot polen. I årsboken Ymer 1998 som ägnades åt 100 årsminnet av expeditionen kan man läsa mer om polarfararna.

Sedan namnbytet 1877 kom den antropologiska delen av SSAG med tiden mer i bakgrunden och det geografiska ämnet kom att dominera föreningen. Under slutet av 1800-talet arbetade SSAG hårt för att geografi skulle bli ett eget skolämne. Ledande i detta arbete var Ernst Carlson (1854-1909). Han författade boken Carlsons skolgeografi som var den ledande geografiboken i realskolan ända till 1947. Geografins ökande inflytande i föreningen och ämnets expansion föranledde utgivandet av den nya tidskriften Geografiska annaler 1919. Den hade från första början en strikt vetenskaplig inriktning och Ymer kom i och med detta att bli mer inriktad mot den breda allmänheten.

Sven Hedin

Sven Hedin hade vid 15 års ålder bestämt sig för att bli upptäcksresande då han såg Nordenskiölds Vega komma in i Stockholm. Efter skolan fick han ett erbjudande om att bli privatlärare till en svensk ingenjör vid oljeanläggningarna i Baku. Hedin var inte sen att hoppa på möjligheten. Det blev upptakten till de expeditioner som han under nästan 50 år skulle genomföra i Centralasien.

Hans resor förde honom till de mest outforskade delarna i Asiens inre. Han gjorde kartor och samlade in vetenskapligt material från dittills outforskade svårtillgängliga områden. För sina insatser adlades han av kungen 1902. Många av de äventyrliga reseskildringar han publicerade blev stora bästsäljare och de lästes med särskild iver av många unga. Totalt utkom Hedin med ett 60-tal böcker i en mängd olika ämnen. Hedin dog 1952 och vilar idag på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Med Hedin avslutades en epok av svenska upptäckare. De sista hörnen av jorden var nu utforskade.

De stora upptäckternas tid är nu över men då hundraårsminnet av Vegas färd firades togs ett initiativ till forskningsprojektet YMER-80 som resulterade i en vetenskaplig expedition till Arktis där en mängd olika forskningsdata insamlades. Det kontinuerliga arbetet fortsätter och sedan grundandet har SSAG haft samma grundmål som..

”…är att inom Sverige främja utvecklingen av antropologien, geografien och närbesläktade vetenskaper, att utgöra en föreningslänk mellan dessa vetenskapers idkare och allmänheten, att inleda och underhålla förbindelser med utländska sällskap, som hava enehanda bestämmelser, samt att understödja forskningar inom dessa kunskapsarters område.” (§ 1 i sällskapets stadgar).